Kedjning

Jag testade framlängeskedjning på en dansklass på gymmet igår. 14-årige sonen har börjat träna och måste gå tonårspass på speciella tider. Tidigare anpassade sig 16-åringen (som är gammal nog för att få träna "fritt" på gymmet) efter mina yogapass men nu anpassar vi oss båda till 14-åringens tider istället. Tiderna stämmer sällan överens med mina favoritpass så nu ställs jag inför nya utmaningar. Som t ex dans..

Jag är urkass på koordination och har ett urkasst minne. Därför har jag aldrig tidigare kommit på tanken att gå på ett danspass. Arvid som tjuvtittade på passet meddelade att jag såg väldigt förvirrad ut. Men han tröstade mig med att det fanns flera tanter som såg lika förvirrade ut :) Kul var det i alla fall. Men svårt!

Instruktören visade några steg år gången och la sedan på fler och fler rörelser. De första stegen gick bra men sedan blev jag allt mer förvirrad ju längre tiden gick. Dessutom har jag ingen aning om hur många fler steg hon har tänkt att lägga på vilket gjorde att mitt självförtroende och entusiasm avtog.

Så här måste det kännas att vara hund och utsättas för kedjning, tänkte jag medan jag försökte hänga med. Jag är övertygad om att jag hade lärt mig dansrörelserna bättre om instruktören istället hade baklängeskedjat dem. Då hade jag lärt mig de sista delarna ordentligt och sett fram emot slutet. Jag hade också upplevt att jag hade haft viss kontroll över kedjan. Med framlängeskedjning tappade jag istället engagemanget eftersom det bara blev svårare och svårare hela tiden. Nyttig erfarenhet!