Spårfunderingar

Igår läste jag omdömen från sonens lärare. Någon lärare skrev att sonen ibland har lite för bråttom och då slarvar med uppgiften. Anledningen till att han slarvar är förstås att han snabbt vill nå målet (bli klar) för att sedan kunna göra något roligare. Jag försöker övertyga honom om att (det långsiktiga) målet inte är att bli klar utan att lära sig saker. Det fick mig att fundera över Lias förväntningar och mål i spåret.

Lia spårade jättefint i somras men var helt ointresserad av spårpinnarna/andra apporter i spåret. Nästan exakt samtidigt som hon förstod att pinnarna är superroliga och det som ger belöning började hon slarva i själva spårandet. Kan det vara så att hon har uppfattat det som att spårandet inte är lika viktigt som apporterna? Hon hittar ju de flesta pinnar ändå? Hon kastar sig på dem och kommer springande med dem till mig. Och får belöning.

Hur skall jag få henne att förstå att båda delarna är viktiga? Både spårandet och apporterna. Utan ett noggrannt spårande hittar man inga apporter. Har jag curlat för mycket genom att stanna upp när hon bara springer utan att följa spåret (jag har haft koll på vind och annat och tror inte att det är anledningen till att hon tappar)? Inte förrän hon hittar spåret igen har jag fortsatt att gå och då hittar hon ju apporten trots att hon inte varit noggrann. Hmm, då kommer vi ju inte vidare..Måste testa igen. I morse gick jag två spår, åkte till jobbet några timmar och lät sedan hundarna spåra på lunchpromenaden. Liggtiden var då 3,5 timmar och spåren gick i kuperad terräng över stockar, berg och ris. Lia spårade bra igen! Tror att Christinas råd om svårare spår är rätt metod! Det märktes att Lia uppskattade att få en svårare uppgift än tidigare. Hon skärpte sig rejält och koncentrerade sig hela spåret igenom! Kanske måste jag utmana henne tills hon får rätt beteende och sedan lära henne att ta enklare spår (istället för tvärtom)?